Fastighetsskatten är fantastisk!

Så klingar de politiska lätena från rödgrönt håll. Eller åtminstone från Vänstern, och Sossarna… jodå, fastighetsskatt är bra, medan Miljöpartiet… nja. - Kanske, vi får se. Fast ja.

Det är ingen gåta varför oppositionen har fått smeknamnet röran. Splittringen är ihärdig och på samma gång skjutsas berörda fastighetsägare runt i ovisshet om vad som kommer hända om de rödgröna får makten. Den reform som alliansen har genomfört, att låta realvärden vara beskattningsfria, och att istället låta utlösta reavinster beskattas eller åtminstone räntebeläggas vid uppskov är det enda logiska i fallet. Annars tvingas Agda, 80 förmodligen ta ett seniorlån på banken för att kunna betala fastighetsskatten när grannen säljer sitt hus, eftersom pensionen inte räcker långt i dessa dagar. Den glada grannen som däremot fick en likvidavräkning som visade vinst på miljontals kronor, han behövde inte skatta en krona, bara han slängde in vinsten i en ny lya. Och så ligger de där, miljarder i uppskjutna vinster som aldrig beskattas, medan Agda får äta knäckebröd till frukost, lunch och middag - om de rödgröna får ta över. Jag tror det står klart, men för förtydligande, låt fastighetsskatten förbli ett minne blott.

Thatcher ler genom Björklund

Klockan ett på eftermiddagen kan tiden för en åttaåring liknas en sen övertidsdrabbad kväll för en vuxen. Dagen har varit en smärre evighet som klänger sig fast och nyps om vart annat. Jag minns just en sådan eftermiddag när jag själv gick i årskurs två. Det var mattelektion, och bredvid mig satt en mycket begåvad pojke som hette Alexander. Till skillnad från oss andra som i kontinuerlig lunk successivt tragglade igenom mattebokens hundratals sidor var Alexander klar för länge sedan. Han var Djurgårdare och ägnade sig därför åt sin nästa begåvning – att rita DIF-märken. Han suckade ideligen och stampade rastlös med foten. Men istället för att ge Alexander en ny mattebok, med svårare tal som möjliggjorde hans talang att klättra ytterligare en nivå, blev han lämnad att förfina sina talanger i DIF-märkeskonst. Det finns en djup orättvisa i att inte tillåta en sådan matematisk fallenhet utvecklas fullt ut om eleven själv önskar det.

Igår föreslog Jan Björklund (fp) att spetsgrupper ska tillåtas i grundskolan, tack och lov. I praktiken innebär det att elever som Alexander skulle få särskild undervisning. Det må vara på bekostnad av DIF-märkena, men jag tycker nog det är värt det. Det är en åtgärd som skulle komma både individen och samhället till gagn. Margaret Thatcher sa det redan för länge sedan:

”Let our children grow tall, and some taller than others if they have it in them to do so”

Billig tripp till himlen av nätdrogerna

Allt oftare rapporterar svenska dagstidningar om ungdomar som råkat illa ut eller rent av mist livet till följd av de så kallade nätdrogerna. Droger som i styrka motsvarar kokain eller än värre finns lättillgängliga på internet att köpa för den som är intresserad. När en drog blivit klassad väntar nätdrogsrävarna bakom hörnet för att ändra någon substans som gör samma drog med en försumbar modifikation skinande ny och högst laglig igen.

Det sägs ofta att politiken ska finnas till för den som behöver den mest, och för det påståendet lägger jag handen på hjärtat och lyfter på hatten. Ungdomar är i vissa fall en sådan grupp, framförallt om inslag av narkotika präglar den enskildes vardag. Därför är det extra viktigt om Moderaterna vinner valet i höst att verka för att lagstiftningen får nya förutsättningar att lägga i en högre växel för att kunna minska tillförseln av nya nätdroger. Att kunna drogklassa hela familjer inom samma substansgrupp är exempel på en viktig åtgärd. Vi kan inte tolerera att fler ungdomar mister livet av drogskurkarnas omoraliska kommers. Tuffare tag med mer allianspolitik!

Var stolt - var moderat!

I går genomförde Moderaterna en av sina bokbordskampanjer i Hallonbergen, kort sagt en valstugekampanj utan valstuga. Hallonbergen är ett av Stockholms historiskt sett starkaste socialdemokratiska fästen. Men att döma av mina samtal med väljare verkar uppfattningen ha förändrats radikalt.

”Jag har alltid röstat på socialdemokraterna, men nu vet jag inte längre…”

Socialdemokraterna har genom åren varit skickliga på att få människor att identifiera sig med känslan av underlägsenhet och med ett resonemang som cirkulerar kring individens dumhet och vanmakt. Vad jag upplevde i Hallonbergen var människor som tröttnat på långa pekfingrar som riktats mot oförmågan att påverka sin egen situation, och de historiska s-väljarna såg ut att nästan bokstavligen vilja vrida sig ur ett grepp av socialdemokratisk nedvärdering. En stolthet över den egna drivkraften föranledde en rakare rygg där människor betonade att de minsann visst var dugliga. Självbilden i exemplet är moderat politik i ett nötskal – alla kan förverkliga sig själva, oftast på bästa sätt utan statens inblandning. Välkommen till den ljusa sidan, välkommen till Moderaterna.

Den Bodströmska skolvisionen

”Vi kan inte vänta tills alla skolor i Stockholm får den hjälp de behöver”

Det här är Thomas Bodströms punch line i socialdemokraternas aktuella radioreklam. Precis innan har han refererat till den goda modellen i Sundbyberg där eleverna fått mer individuell hjälp i skolan under socialdemokratisk styrning. Bekymret uppstår när det visar sig att Sundbybergs skolverksamhet år efter år klassas i höjd med bottenskrapet i Stockholms län. Resultaten är knapphändiga och ligger i regel bland de sista i skolverkets mätningar. 2009 och 2010 beslutade socialdemokraterna i Sundbyberg om nedskärningar i skolan för 40 miljoner. Bra jobbat Bodström.

Socialdemokraterna kan alltså inte vänta tills alla Stockholmsskolor följer exemplet – låg kvalitet, bristande kunskaper och mindre pengar till skolan. Vad är det mer som socialdemokraterna inte kan vänta på? Själv kan jag inte vänta till alliansen får förnyat förtroende i Sverige, och förtroendet att styra i Sundbyberg.

Alliansen sår perenner

Semestern kom i juli. Kontrasten mellan våren som pressade saften ur en intensiv tankeverksamhet och sommaren som guppar milt av frihetsstämning, blir som tydligast en solig eftermiddag på trappan i Södermanland.

På uppfarten kör en gul Seat upp och bromsar hastigt in vid gruset. En bildörr öppnas och stängs och längs grusgången kommer Pernilla som hjälper mamma med trädgården. Hon har länge haft värk i leder och muskler och blev för flera år sedan sjukpensionär eftersom hennes gamla jobb blivit för slitsamt. Trädgården däremot – ”det är det bästa jag vet” säger Pernilla.

2008 förändrades situationen för Pernilla. Att hjälpa vänner och grannar med vildsinta rabatter visade sig vara en lönsam sysselsättning och Pernilla startade eget företag. Med hjälp av alliansens rehabiliteringsprogram fick Pernilla en ny chans att hitta tillbaka till en meningsfull tillvaro, och genom RUT-avdraget har dessutom fler råd att anlita Pernilla, vilket hjälper henne ytterligare på traven. Den här typen av blomstring vill de rödgröna rensa bort ur samhällsrabatten och gå tillbaka till dåtidens förmultnande hopp om sjukskrivna. De skulle nog helst vilja bädda ner Pernilla i sjuksängen igen och få henne att somna om i tron på att allt bara var en dröm.

Anfall

Valrörelsen accelererar likt bullret av ett medeltida slagfältskavalleri. En lätt vibration i marken blir snabbt till ett dovt, skakande muller – och så är vi igång. Med spänning och förväntan vässas tungorna och pennorna för att ge sig in i den heta striden. Nu väntar sex veckor av intensiv debatt och politiskt högvatten.

Alliansen verkar vara eniga om det mesta, och partiernas ideologier trivs i de flesta fall i jämte spiltor. De rödgröna däremot tycks ha fler svårigheter att bygga ett gemensamt stall till sina stridande hästar, och kommande valrörelse illustrerar förhoppningsvis skillnaden i stallbyggena. Jag ska de kommande veckorna sätta luppen på politiken och förklara varför det ena regeringsalternativet är bättre än det andra i höst. Må bäste man vinna.