Vad är det jag ser på Shaanxi lu?

Två dygn i Sverige. Jag ser med samma ögon på gatan utanför mitt köksfönster som jag alldeles nyss såg med på ett land i fjärran. Under en vecka fick jag intryck med mig som jag troligen kommer att kunna leva på en lång tid framöver, och som jag skulle behöva fragmentera för att inte överbelasta den här bloggen. Därför blir det en kort tes baserad på de iakttagelser jag gjorde under min vecka i Shanghai.

Första dagen ställde jag mig frågan:

”Kan Kina bli en demokrati”?

Ett svar på den frågan skulle förmodligen kräva en avhandling på hundratals sidor och inte ens då kunna ge något entydigt svar. Något som däremot spontant slog mig en eftermiddag när jag drack afternoon tea på the Citizen på Shaanxi lu, var det starkt inbitna västerländska lynnet som verkade andas i lokalen. Apple-frekevensen var högre än på många caféer i Stockholm och de lokala invånarna klädde sig på ett sätt som kändes långt från det som skulle tyckas typiskt för en enpartistat. De frihetliga uttryck som blottades borde kunna utgöra rätt förutsättningar för ett demokratiskt styrelseskick.

Men hur är det egentligen med rötter – religion, kultur, ekonomiska och politiska erfarenheter? Vilken roll spelar de på människors vilja att värna demokrati? Om bakgrund och historia hade den främsta betydelsen för våra värderingar så borde kineserna kanske fortfarande tillbe Buddha eller se värden rotade i konfucianismen, eller kommunismen. Men på något sätt så antyder jag en viss motsättning mellan kommunism och en MacBook.

Är det snarare rimligt att tro på en psykologisk förklaring, att ju tryggare vi blir, desto mer drivs vi av individuella behov och strävar efter självförverkligande och kanske materiella värden – ungefär som Maslow’s behovstrappa? Vi är ju i grund och botten alla Homo sapiens, och kanske drivs vi alla så småningom åt samma håll. Utgör bakgrund i kultur och religion en mindre betydelse för möjligheterna att tro på demokrati i jämförelse?

Självklart är individer olika, och kommer alltid att vara. Men på ett övergripande plan så fick jag känslan av inne på Citizen att demokratiska värderingar kan befästas bara vi uppnår en viss trygghet och välstånd, oavsett våra historiska betingelser.

Ser jag med mina västerländska ögon på invånarna i Shanghai på samma sätt som jag gjorde i Peking? Kanske är Shanghai bara en affisch för omvärlden, och att det egentligen är så att resten av Kina är en kontrast värd namnet. Kanske är mina västerländska ögon blå i tron på att Kina börjar närma sig tröskeln till det utblomning som det så länge talats om.

Oavsett så vet jag med mig från denna stund att jag inte kommer lämna resan i Kina bakom mig som ett äppelskrutt som påminner om en god fruktstund. Tvärtom inser jag vikten av att omfamna Kina som den växande storhet det innebär, och att förstå att det är där framtiden utspelar sig. Jag vet inte om Kina kan bli en demokrati, men jag vet att jag kommer att ägna mycket av min framtid åt att ta reda på det.