Släpp inte taget om mig när det blåser

För några veckor sedan anordnade studentföreningen Uppsalaekonomerna Sveriges största arbetsmarknadsmässa, de så kallade kontaktdagarna. Väldigt tidigt under mässan upplevde jag att inte för någonting i världen skulle jag vilja stå utanför den gemenskap som här florerade. Drivna kvinnor och män utbytte idéer, inspiration och inte minst sociala belåtenheter. Informella band knöts genom humor och livsberättelser, såväl som professionella kontakter genom kritiska analyser och strävan mot att uppnå mål och visioner.

Att få ha en arbetsplats där dessa inslag avspeglas kändes viktigare än någonsin när jag gick ut från universitetet. Att känna sig sedd och behövd. Att ha kollegor att ventilera helgens händelser med ackompanjerat av ett gott skratt, eller stöd och omtanke om det hellre är det som behövs. Jag upplever att det är i sådana sammanhang som jag växer som människa, inte bara professionellt utan också socialt. Att vara en del i en gemenskap får mig att må bra. Jag upplever en sund livsrytm.

I ett samhälle där jag vid sjukdom inte får bästa möjliga hjälp att ta mig tillbaka till mitt arbete känns därför oacceptabelt. Här har staten en viktig roll. Inte genom att bistå med bidrag och släppa taget om mig som individ. Att bli inmålad i ett hörn och försatt i utanförskap genom att bli utelämnad till ensamhet på obestämd tid kan inte vara ett alternativ. Rehabilitering, omprövning, alternativa arbetsuppgifter och stöd är åtgärder som jag skulle vilja bli erbjuden. Tryggheten för mig ligger därför i att tro på en moderat politik. En politik som gör mesta möjliga för att föra mig tillbaka till min sunda livsrytm om den tappar takten, att fånga upp mig som individ och inte släppa taget när min förmåga sviktar.

Jag fortsatte min promenad från universitetet i gnistrande snö och solsken. Att ha ett arbete kändes mer beydelsefullt än aldrig förr. Att rösta moderat kändes viktigare än någonsin.