En despot som förebild för Sveriges mångkultur?

Ilmar Reepalu har under det senaste dygnet fått mediavärlden att utbryta i en sorts nationell debattstorm. Hans syn på Malmös judar är fullkomligt rättsstridig. Reepalu själv tycker att debatten tagit en vändning som mer liknar en kampanj fylld av personangrepp med ambitionen att få honom avsatt. Jag vet inte om man kan kalla det personangrepp när det rör som om uttalanden i pressen som senare tas upp till diskussion. Är det inte det vi kallar just debatt?

Malmös mångkultur skulle kunna utgöra en källa till ett spirande samhälle där individer lever sida vid sida i fred med varandra. Med det sagt betyder det inte att detta är någon lätt uppgift. Tvärtom kan det vara ett av de svåraste uppdragen för en kommunalpolitiker. Människor som kommit till Sverige med olika bakgrund bär ofta på en berättelse som är förankrad långt bak i tiden, en berättelse som vi nordbor ofta saknar. Den kan ofta bestå av förtryck och misär och är något som är djupt rotad hos den enskilde. Just därför är det av yttersta vikt, kanske framförallt i Malmö, att politikerna sätter ramarna för vilket samhälle vi strävar efter. Demokrati och tolerans är några av våra grundideal. Genom dessa ska vi förmedla alla människors lika värde. Vi ska inte som Reepalu förbise en folkgrupp med en av de mest fasansfulla berättelserna och låtsas som att det regnar. Vilket budskap förmedlar det? I ett Sverige sett som ett internationellt föregångsland kan vi därför helt enkelt inte ha personer som Reepalu som strider mot politikers främsta uppgift.