Oavsett hur mycket nationalekonomi man har studerat i sitt liv, så känner de flesta till att den mest grundläggande modellen för hur en marknad ter sig består av två faktorer – utbud och efterfrågan. Ett bra exempel på hur detta fungerar är bland annat arbetsmarknaden, där arbetsgivaren står för efterfrågan och arbetstagaren står för utbudet. Vitalitet och variation av jobbtillfällen blandat med en växande produktdiversifiering skapas av att båda parter får bästa förutsättningar för att utbjuda sina tjänster. Detta i sig har ett normativt värde eftersom alla parter får chans att bygga sin egen största möjliga frihet. Om utbud och efterfrågan ökar på samma gång borde det rimligtvis betyda att fler får jobb och samhället blomstrar. I verkligheten åstadkoms detta genom att till exempel sänka arbetsgivaravgifterna för företagare (öka efterfrågan) och sänka skatterna för inkomsttagare (öka utbudet). Detta har sedan länge varit en grundpelare i moderaternas politik. Så varför tror vi på det här förutom att det finns ett egenvärde i individens rätt att förverkliga sig själv? Fredrik Reinfeldt skulle möjligen ha uttryckt det:
"Jo, av den enkla anledningen att jag tror på forskning".
För just detta fenomen har en stark förankring i nationalekonomisk forskning. Såhär fungerar arbetsmarknaden i praktiken.
Per Gudmundson skriver idag i SvD om hur Olof Palme beskrivit socialdemokratisk politik som ”att vilja”. Vad gör S då för arbetsmarknadspolitiken? De höjer skatterna och påför arbetsgivare en komplex uppsättning av regler och avgifter. Vilja men inte kunna?
Ska vi tro på ett gäng viljestarka men handlingssvaga och numera kommunistinspirerade vänsteranhängare? Eller ska vi tro på forskning?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar