Efter finanskrisen ogräsliknande övergrepp på världsekonomin blomstrar försöken att hitta botemedlet mot framtida ekonomiska kriser. I förhoppningen på att hitta Wall Street’s nya DDT verkar man ha glömt bort konsekvenserna av desamma – omgivningen blir vackrare till en början men förskjuter bara problemen till en annan dimension av samma verklighet, och tenderar till och med att förvärra situationen på sikt.
Finansinspektionens senaste rekommendation är att sänka belåningsgraden på fastigheter och lägenheter till 75 procent och låta låntagaren stå för resten av köpeskillingen. En stor del av problemet som låg till grund för finanskrisen var däremot ett överdimensionerat risktagande. Den som drabbas värst av FI’s planer, den nyexaminerade akademikern som fått fast anställning och inte hunnit spara ihop till en kontantinsats men har god återbetalningsförmåga, utgör ingen större risk för sin långivare.
Problemet med bristande återbetalningsförmåga kan inte kringgås med de nya reglerna, och tyvärr vore ett krav på 25 procent kontantinsats ett sätt att straffa unga, kreditvärdiga ungdomar. En stramare kalkyl eller en förhöjd kalkylränta vore nog ett bättre sätt att bekämpa finansvärldens riktiga skalbaggar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar