Nätvärk?

Sommaren närmar sig med stormsteg, och för många medför de allt ljummare vindarna en ovisshet om vad tiden mellan studieperioderna kommer att innehålla. ”Nätverk, nätverka, kontakter, känningar…” Uppfattningen verkar vara utbredd att sociala förankringar är enda sättet att få jobb i dessa kärva tider. Jag tror att uppfattningen är befogad. Parallellt finns däremot ofta även en känsla av stress och otillräcklighet i samband med ordet nätverk. Lika positivt omhuldat som ett nätverk kan vara när det ger resultat, lika negativt betingat kan det vara i känslan av brist på det. Många har helt enkelt nätvärk.

Jag tror däremot att nätverk är en benämning som på senare utsatts för systematisk feltolkning. Många lever med föreställningen att nätverk åstadkoms genom att välplanerat välja ut kontakter som ska knytas till bekantskapskretsen, medan det snarare är i tillfälligheterna som användbara kontakter knyts. En vän som förmedlar en möjlighet känns sällan som en ansträngning, utan mer som en förlängning av en ömsesidigt uppskattad relation. Men det är precis det som är en kontakt – en del i ett närverk som inte ska underskattas.

Så trappa ner kraven ett par steg på det så kallade nätverket. Se istället till att vistas i miljöer med nya människor, öka engagemanget i en lokal förening eller gå på en tillställning hos en nyfunnen vän även om det innebär ett kliv utanför bekvämlighetszonen. I slutändan kommer det att leda till ett nätverk som vävts ihop av lättsamhet och tillfälligheter och som kan generera goda möjligheter. I bästa fall leder det till att sommarbrisen känns svalkande och inte som en krämpa i nätvärken.

Mats Odell om svensk privatekonomi och bostadsmarknad

Ett dovt mullrande sprider sig utanför centralstationens portar. Den yviga trafiken illustrerar kontrasten av fyrtio minuters tågresa mellan två svenska städer. Äntligen har den värsta vintern släppt taget och lämnat utrymme för några subtila vårtecken – sol, droppande istappar och upptinade människoansikten. Vi har tagit oss från lärdomsstaden Uppsala till Stockholm för att intervjua finansmarknads- och kommunminister Mats Odell.

”Så vad pluggar ni? Berätta om er tidning Reversen! Det låter mycket intressant!” Mats, som precis varit på konselj på slottet, hälsar oss välkomna på hans kontor på finansdepartementet. Här har han arbetat sedan regeringsskiftet 2006, men har en lång politisk bakgrund med poster som ungdomsförbundsordförande för KDU, riksdagsledamot och som kommunikationsminister.

Något som Mats Odell är mycket intresserad av är ekonomiskt beteende. Hur mycket svenskar vet om hur man sköter sin ekonomi, men också om följder som kommer av ekonomiska handlingar. Vi frågar honom om vad han anser om unga svenskars ekonomiska beteende idag.
– Jag tycker att det ser rätt bra ut. Många unga sparar och vill skaffa sig egna bostäder. Skanska gjorde en undersökning för några år som visade på att hela nittio procent bland åttiotalisterna vill äga sin egen bostad. Väldigt många börjar också på ett eller annat sätt att förbereda sig inför detta ekonomiskt. Men vad vi också är medvetna om är att det finns stora kunskapsluckor kring privatekonomi bland dagens unga. Många fastnar till exempel i det här med SMS-lån, snabba enkla lån som sedan visar sig vara väldigt jobbiga att bli av med. Det är sådan problematik som bland annat legat som grund för att regeringen har gett Finansinspektionen (FI) i uppgift att leda en satsning på privatekonomisk folkbildning. Detta handlar dels om att driva på med mer kunskaper om privatekonomi i skolorna, men nu har vi också lyckats få in det här på SFI, Svenska för invandrare. Det bygger på att nyanlända invandrare i samband med svenskundervisningen ska få lära sig grundläggande begrepp och kunskaper om ekonomi.

Undersökningar från FI visar att drygt var tionde vuxen svensk har bristande kunskaper eller ett osunt beteende när det gäller privatekonomi. För omkring 150 000 människor har det gått så långt att man kan tala om ett finansiellt utanförskap

– Finansiellt utanförskap är något väldigt allvarligt. Det är när unga, och även äldre för den delen, sjabblar bort sin privatekonomi och hamnar i skuldfällor. Detta leder till att de mister sina arbeten, inte kan få hyreskontrakt eller mobilabonnemang – de ställs så att säga utanför samhället. Det här är inte sällan en inkörsport för ytterligare problem, därför är det farligt att hamna i ett sådant beteende. Det är av den anledningen som jag tror att det är viktigt att vi skapar goda förutsättningar för unga människor att lära sig hantera sin egen privatekonomi.

Men om man nu tar de här SMS-lånen, hur mycket tror du beror på okunskap och hur mycket beror marknaden? För som det ser ut idag så är det ju otroligt lätt för företag att ge ut de här mikrolånen utan att särskilt stora krav ställs på dem.

- Systemet kommer definitivt att stramas åt framöver; det kommer att krävas av dem som lånar ut att de också tar kreditupplysningar som verifierar att den som tar dessa lån också kommer att kunna betala tillbaka. Det ska heller inte vara för lätt att ta lån – man ska inte kunna sitta och SMS:a och så har man flera tusentals kronor i sin mobiltelefon omedelbart. Det är viktigt att det finns utrymme för eftertanke, att man hinner göra en kalkyl på vad det kommer att kosta per månad. Kommer mina pengar att räcka till detta, har jag råd med denna konsumtion? Det tror jag är en viktig dimension. Men jag tror också att okunskapen om hur det fungerar är ganska stor. Ju mer man får en kunskapsbakgrund kring sin egen privatekonomi, desto bättre motiverade val kommer man också att göra när det gäller att bestämma vad man ska låna och vad man ska konsumera.

Mats tycker tillsammans med sitt parti Kristdemokraterna att privatekonomi ska införas som ett ämne i skolan – lika som det ser ut i många andra europeiska länder, däribland Storbritannien. De motiverar detta med att man som medborgare måste kunna hantera sin dagliga ekonomi och hushålla med pengar.

– Att hantera sin egen ekonomi är ju lika viktigt som så många andra kunskaper. Det är en fundamental grej genom hela livet, säger Mats.
”Kanske viktigare än att lära sig steka rårakor på hemkunskapen” inflikar Micaela, och han håller helt med.
– Man ska inte underskatta kunskap som att veta när Karl XII dog, men jag tycker också att det är viktigt att vi har förståelse för vår egen ekonomi – speciellt eftersom vi får allt större eget ansvar över den. Vi fattar beslut om pensionsval, hur vi ska låna pengar och på vilket sätt vi ska köpa bostad.

I Uppsala, där de allra flesta studenterna lever på de drygt 8000 kronorna som man får i studiestöd, klagar många på att de har alldeles för lite pengar. Vad tror du detta grundar sig på – att vi har för lite pengar eller att är vi dåliga på att ta hand om dem?


– Pengar är alltid en begränsad resurs tror jag, utom för en väldigt liten grupp människor. Jag tror också att studiemedlens knapphet är en slags pedagogik på ett sätt; att man lär sig hantera en sådan situation. För även om studier är det viktigaste, så är det nog inte fel att man har extrainkomster. Att man har fotfäste på arbetsmarknaden genom ett extrajobb. För det gör ju att man får ett kontaktnät och i sin tur bättre möjligheter att få ett arbete om man redan har varit inne på arbetsmarknaden, än om man kommer direkt ut ur en utbildning.

Och det är väl också ett steg in i en aktiv jobbpolitik när man gör tydligare kopplingar just mellan arbetsmarknad och utbildning, för som du säger så är det väldigt många som tar sig igenom tre eller fem år långa utbildningar och som faktiskt aldrig har haft någon erfarenhet att arbetsmarknaden, konstaterar vi. Mats nickar och inflikar; ”än att yrvaket resa sig upp och liksom famla ut på arbetsmarknaden”.

Diskussionen om privatekonomi och framförallt ungas syn på sina tillgångar för oss in på ett annat nära beläget ämne – nämligen bostadsmarknaden. Lovisa berättar om sina iakttagelser från Internetforum där en viss uppfattning verkar cirkulera om att äga en egen bostad även utan inkomst gestaltas likt en mänsklig rättighet. Den svenska bostadsmarknaden är i verkligheten däremot snårig och för många svåråtkomlig. Mats har stått i spetsen för regeringens nya bostadsreformer och vi frågar vad han har att säga om detta.

– Om ni vill prata om bostadspolitik så kan vi prata länge, säger Mats.
- Det finns en uppfattning även bland politiker att det första man gör som ung är att köpa en nybyggd bostad. Jag tror att det är lika onaturligt för en ung människa att köpa en fabriksny bil det första man gör som att flytta in i en helt nybyggd bostad.

Vad skulle du säga är bakgrunden till bostadsbristen, framförallt i storstäderna idag?

– Tidigare regeringar har subventionerat vissa typer av bostäder men de har ändå varit väldigt dyra. Och de här subventionerna och andra typer av regleringar har bidragit till att svenska byggkostnader ligger 55 % över EU-genomsnittet. Det har varit oerhört skadligt - vi har byggt hälften så mycket som våra nordiska grannländer. Allmännyttiga bostadsföretag har inte arbetat på affärsmässiga villkor utan de har arbetat enligt en självkostnadsprincip som har gett artificiellt sett låga hyror. Dessa har sedan varit normerande för också för de privata fastighetsägarna vilket har gjort att det inte har lönat sig att bygga hyresfastigheter. Detta har gjort att man istället fått pumpa in subventioner och så har prisnivåerna på byggnadskostnader drivits upp och så har det varit en ond spiral. För att illustrera detta byggdes mellan 2000-2007 180 000 nya bostäder för nio miljoner människor. I Norge byggdes 250 000 för hälften så många. Detta gör att det finns ett mycket större utbud av bostäder vilket håller hyrorna nere.

Hur kan man göra det lättare för människor att hitta rätt bostad?

-I Sverige har vi jättelånga bostadsköer som driver upp priserna. Så problemet måste angripas både genom ökat byggande och få en prismekanism som fungerar. Det har den inte gjort och det har hämmat byggnation och därför har vi väldigt långa köer. När det inte finns någon ekonomi i att bygga hyresfastigheter har istället skattemedel pumpats in och priserna har drivits upp ännu mer. Det viktiga är att bygga det som efterfrågas på marknaden för att få igång så kallade flyttkedjor vilket gör att det så småningom bli en billig hyresrätt ledig för att folk flyttar vidare i kedjor. Trähusfabrikanterna säger att när ett nytt trähus byggs så föranleder det flyttkedjor i sju steg där i slutändan en billig tvåa blir ledig. Det går alltså inte att bygga billiga tvåor, men om du bygger sådant som folk efterfrågar så kommer det också att lösgöras bostäder.

Vad innebär de nya reformerna som regeringen genomfört?

- Subventioner och regleringar tas bort och är en av de största bostadspolitiska reformerna under de senaste decennierna och innebär en helt ny princip för hyresmarknaden i Sverige. Vi tar bort det som har varit det verkliga locket över svensk bostadsmarknad, nämligen allmännyttans så kallade hyresnormerande roll. Vi gläds också med beskedet att regeringen fått till stånd en reform som nått bred uppgörelse och som oppositionen lovat att behålla även vid ett eventuellt maktskifte.

Borde inte det här medföra positiva förändringar även för arbetstillfällen och jobbpolitik i en förlängning?

– En bankruttförklaring är en stat som inte kan se till att det finns en bostad där man fått ett jobb eller en studieplats. På den svenska bostadsmarknaden har det alltså funnits ett allvarligt fel och har resulterat i de långa bostadsköerna och höga priser. Det är det vi nu ändrar på.

Slopa miniräknaren för väljarnas skull

De senaste dagarnas stridigheter på SvD’s debattsida har handlat om jobbpolitiken. S står mot M i en form av sifferkomplexitet som förvirrar väljare. Gemensamt för både S och M är att de uttryckligen skriver ”Sysselsättningen ska öka” och ”utanförskapet ska minska”. Omtvistat är med andra ord vilken vägen dit är.

Att framställa siffror till partiets fördel och i samma andetag påstå att motståndaren ljuger är en oerhört låg nivå på politisk debatt. Det sänker förtroende bland väljarna för demokratin och för deras representanter att se till deras bästa. Konsekvensen blir en ointresserad publik som till slut kanske bestämmer sig för att inte gå och rösta alls, och då har vi ett problem.

Politik bör handla om att utveckla idéer, debatt bör handla om att konstruktivt ompröva ståndpunkter och förbättra strategier, val bör handla om att släppa in väljarna i en ärlig diskussion. Det är dags att släppa anklagelserna och lossa dynamiken. Grunden finns för att göra det här valet betydligt mer intressant än vad som just nu framhävs.

Lite väl nära?

”Närproducerat”. Under 2000-talet har det blivit ett av de mest positivt laddade orden i sällskap med ekologiskt, energisnålt och andra normativt goda miljöuttryck. Från Gustav VI Adolfs ”plikten framförallt” kanske vår nästa statschef anammar ”miljön framförallt”? Sammanfattningsvis – miljön är viktig.

Hur vi ska råda bot på miljöproblemen är ingen lätt uppgift. Ett grundläggande problem är hur miljöförbättrande åtgärder ska finansieras. Senast illustrerades detta tydligt nere i Köpenhamn. Sammanfattningsvis – pengar är viktigt.

Kapital har en tendens att söka sig dit det är mest effektivt. För tillfället är det troligtvis inte till grönsaksodlaren på granngården, utan kanske snarare i Kina eller Taiwan. Genom frihandel tas resurser om hand på det mest effektiva sättet, och konstateras kan att pengar behövs för att avhjälpa miljöproblemen. Kan det möjligen vara så att vi angriper problemet från fel håll? Genom att bidra till länders ökade välstånd genom frihandel får samtliga bättre förutsättningar att bidra till en bättre miljöstrategi, som kan göras med kraftfull och långsiktig när det finns mer kapital.

Att köpa närproducerat kanske alltså inte bör stå oemotsagt. Att köpa purjolök från grannen kanske inte är en så barmhärtig handling som många tycks tro. Till viss del kanske det till och med är en protektionistisk ulv i fårakläder. Det är bara att inse att kapital inte går att tygla med moraliska betänkligheter, och därför är det en nödvändighet att kombinera goda affärsmöjligheter och frihandel med en positiv miljöförbättring.

Närproducerat i all ära, men för att verkligen kunna sticka hål i problemets akilleshäl är det nog ännu viktigare att vi först bidrar till en ekonomisk utjämning och bättre levnadsstandard för människor så att vi sedan globalt kan utarbeta en bra miljöstrategi.

Vad är det jag ser på Shaanxi lu?

Två dygn i Sverige. Jag ser med samma ögon på gatan utanför mitt köksfönster som jag alldeles nyss såg med på ett land i fjärran. Under en vecka fick jag intryck med mig som jag troligen kommer att kunna leva på en lång tid framöver, och som jag skulle behöva fragmentera för att inte överbelasta den här bloggen. Därför blir det en kort tes baserad på de iakttagelser jag gjorde under min vecka i Shanghai.

Första dagen ställde jag mig frågan:

”Kan Kina bli en demokrati”?

Ett svar på den frågan skulle förmodligen kräva en avhandling på hundratals sidor och inte ens då kunna ge något entydigt svar. Något som däremot spontant slog mig en eftermiddag när jag drack afternoon tea på the Citizen på Shaanxi lu, var det starkt inbitna västerländska lynnet som verkade andas i lokalen. Apple-frekevensen var högre än på många caféer i Stockholm och de lokala invånarna klädde sig på ett sätt som kändes långt från det som skulle tyckas typiskt för en enpartistat. De frihetliga uttryck som blottades borde kunna utgöra rätt förutsättningar för ett demokratiskt styrelseskick.

Men hur är det egentligen med rötter – religion, kultur, ekonomiska och politiska erfarenheter? Vilken roll spelar de på människors vilja att värna demokrati? Om bakgrund och historia hade den främsta betydelsen för våra värderingar så borde kineserna kanske fortfarande tillbe Buddha eller se värden rotade i konfucianismen, eller kommunismen. Men på något sätt så antyder jag en viss motsättning mellan kommunism och en MacBook.

Är det snarare rimligt att tro på en psykologisk förklaring, att ju tryggare vi blir, desto mer drivs vi av individuella behov och strävar efter självförverkligande och kanske materiella värden – ungefär som Maslow’s behovstrappa? Vi är ju i grund och botten alla Homo sapiens, och kanske drivs vi alla så småningom åt samma håll. Utgör bakgrund i kultur och religion en mindre betydelse för möjligheterna att tro på demokrati i jämförelse?

Självklart är individer olika, och kommer alltid att vara. Men på ett övergripande plan så fick jag känslan av inne på Citizen att demokratiska värderingar kan befästas bara vi uppnår en viss trygghet och välstånd, oavsett våra historiska betingelser.

Ser jag med mina västerländska ögon på invånarna i Shanghai på samma sätt som jag gjorde i Peking? Kanske är Shanghai bara en affisch för omvärlden, och att det egentligen är så att resten av Kina är en kontrast värd namnet. Kanske är mina västerländska ögon blå i tron på att Kina börjar närma sig tröskeln till det utblomning som det så länge talats om.

Oavsett så vet jag med mig från denna stund att jag inte kommer lämna resan i Kina bakom mig som ett äppelskrutt som påminner om en god fruktstund. Tvärtom inser jag vikten av att omfamna Kina som den växande storhet det innebär, och att förstå att det är där framtiden utspelar sig. Jag vet inte om Kina kan bli en demokrati, men jag vet att jag kommer att ägna mycket av min framtid åt att ta reda på det.

Live from Shanghai

Efter en lång flygresa landade jag igår i Shanghai 11:05 lokal tid. Det var grått och mulet, men ändå kändes det rasande spännande att få närma sig denna främmande kultur, även om den kanske inte är typiskt kinesisk. I Kina är Shanghai annars benämnt som den mest västerländska staden, vilket märktes.

Den första boulevarden som taxichauffören körde mig igenom var Huai hai xi lu. Märkesaffärerna var oräkneliga och neon stod som ur öronen på varje butik. Gatorna kantades av träd som pryddes av små orange serpentiner. Myllret flödade. Efter ungefär elva minuter visste jag att jag var förälskad i Shanghai.

Hemma hos Perssons blev det en snabb mellanlandning innan vi åt lunch på stan. Senare besökte vi en marknad ungefär tjugo minuter med taxi från hemmakvarteren. Ändå kostade taxiresan bara trettiosju kronor.

I taxin hann jag också ha en kort men intressant diskussion med Otto som pluggat kinesiska i Peking en sommar och dessförinnan varit i Hong Kong ett år. Han berättade att han vid ett tillfälle pratat med några kineser i sin klass om demonstrationerna på Himmelska fridens torg för tjugo år sedan. Själva visste de mycket lite om händelsen, och det lilla de visste, tyckte de över lag inte var särskilt uppseendeväckande.

Det fick mig ganska snabbt att börja tänka på möjligheterna för en demokrati i Kina. Den västerländska arkitekturen präglar i mångt och mycket det nya Kina, men hur är det med den västerländska synen på demokrati? Till synes verkar inte tron på individen och grundläggande fri- och rättigheter ha hängt med i samma utveckling, och kanske är de inte ens alltid önskvärda från kinesernas sida? Konfucianismens grundläggande drag att tro på en ledare som ska styra med folkets bästa för ögonen verkar fortfarande spela en viss roll i deras medvetande.

Är detta ett problem? Om kineserna i vissa fall betraktar händelserna på himmelska fridens torg som ett nyck från en separatiströrelse är det avsevärt avslöjande för den järnhand som styr Kina, men framförallt den långa vägen till demokratiska värderingar som Kinas invånare verkar ha framför sig. Om det nu är så att det är vår väg som är den rätta. För mig är det det. Men vad händer om Kina fortsätter frodas och grönska ekonomiskt men demokratin lyser med sin frånvaro? Hur påverkas vår storebror i väst av detta?

Kanske kommer jag lite närmare svaret under veckans gång. En promenad på den lokala fruktmarknaden kanske kan vara ett steg närmare svaret.

Svart eller vitt Kerstin?

Kerstin Fredholm gör idag ett inlägg på News Mill i debatten om RUT-avdraget. Hon pekar på problematiken kring svart städhjälp precis som jag. Hon säger också att städning är ett fysiskt krävande jobb, och även på den punkten är jag villig att samtycka. Men ändå är hon emot förbättrade förutsättningar för personal som påverkas av RUT-avdraget.

Gång på gång pekar hon på det slitage som människor inom städbranschen drabbas av. Hon hänvisar till de människor som befinner sig i ett sådant underläge att de tvingas jobba till oskäliga löner och där arbetet tär hårt på kroppen.

Lyckligtvis är Sverige ett så pass utvecklat land att vi förmodligen även kan utveckla lösningar för att göra städning lättare, mer ergonomiskt och hälsosamt. Vi har fackförbund och arbetsmiljölagstiftning som täcker in många områden för att skapa drägliga arbetsförhållanden anställda. Om man jobbar lagligt det vill säga. Annars är situationen en annan. Svartarbetarna har inget skydd i vare sig lagstiftning eller avtal. Hur tror Kerstin då att det skulle bli bättre för dem som städar genom att avskaffa RUT-avdraget? Genom att låta den svartfinansierade städverksamheten fortsätta tänder vi knappast ett ljus vid horisonten för dessa människor. Om slitaget är högt för en vanligt vitt anställd, hur tror hon då att det förhåller sig när samma verksamhet bedrivs i svart regi?

RUT-frukter

Idag presenterar den röd-gröna-vänster-mitten-alliansen sin ståndpunkt kring det så kallade RUT-avdraget – det avdrag som gör det möjligt att dra av hushållsnära tjänster. Oppositionens valda namn för sin verksamhet säger väl en del om hur tydlig deras politik är, men hur som helst. Deras strategi är att RUT-avdraget bör avskaffas. Argumentet för detta är att… ja vad var argumentet egentligen? ”Orättvist och fel” säger Mona Sahlin.

Mig veterligen gäller RUT-avdraget för alla, något som även tycks S-politiker ha insett då flera av dem själva är flitiga användare. Att det skulle finnas en orättvisa i detta kan därför tyckas märkligt. RUT-avdraget har i praktiken haft stora framgångar vad gäller att förvandla svarta pengar till vita, och att skapa fler jobb. Men enligt Mona Sahlin är detta alltså fel. Om det är fel med en politik som skapar fler jobb och lämnar utrymme för mer vita pengar på bekostnad av svarta, kan man fråga sig om det är rimligt att rösta på den röd-gröna-vänster-mitten-alliansen i kommande val? Borde vi inte skörda RUT-frukter snarare än arbetstillfällen?