Vad gör egentligen EU? Om jag behöver ringa EU – vem ringer jag då? Frågor av det här slaget har inte varit alltför ovanligt förekommande i sammanhang kring unionens arbete. Olle Ludvigsson gör i en artikel i DN en intressant poäng när han tillskriver svensk press och toppolitiker en nästintill monopoliserad ställning, där den enda uttolkning som görs av EU går via just dessa.
Fortfarande präglas EU-debatten av ett ja- eller nejsägande till EU, och allt som oftast tycks nej-sägandet, eller åtminstone skepsisen, bli den dominanta. I kontrast behövs en debatt som accepterar ja-sidan och utifrån det för den sakdebatt som idag saknas.
EU står för långt från medborgarna heter det ofta också, och i en desperat marknadsföringskampanj gjordes ett försök med stora affischer på tulpaner som skulle föra EU-medborgarna närmare känslan av en Europaidentitet. Intressant.
Jag tror inte att vi behöver fler tulpanaffischer, men vi behöver mer direkt rapportering från dem som faktiskt har en daglig kontakt med EU och som inte är politiker eller journalister. En kontakt som allra helst förmedlas via medier som för vanliga människor är lättillgängliga. Lite mindre nej, lite färre tulpaner och journalister och lite fler vanliga människor helt enkelt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
0 kommentarer:
Skicka en kommentar