Birgitta Ohlsson pratar förstånd hos Malou

I en skirande intensivt limegrön tunika gästar idag Sveriges nya EU-minister Birgitta Ohlsson Malou’s förmiddagssoffa i TV4. Som folkpartist talar hon om möjligheterna och problemen för ett litet parti i en alliansregering att dels driva sin politik, dels uppoffra delar av den. Ohlsson gör också en tydlig poäng av vad valet i höst handlar om.

- Det handlar inte om vem som kan sänka skatterna mest, menar Ohlsson.
- Det handlar om vilket typ av samhälle man vill leva i.

På frågan Malou ställer om vilket samhälle man får om man röstar på Folkpartiet så svarar Ohlsson att Folkpartiet står för det samhälle där det är ok för den som kämpar hårt att få mer pengar i plånboken, men där den svagaste aldrig behöver känna sig rädd att hamna utanför samhället. Hon understryker också vikten av att fler jobbar för att kunna förverkliga alliansens samhälle.

Skillnad är det med oppositionen där den som kämpar hårt inte ska tro att hon är mer välförtjänt av en hög lön än någon annan. Med en ny förmögenhetsskatt ska den som sliter för sitt självförverkligande inte premieras på något sätt – tvärtom ska det mesta av lönen gå raka vägen tillbaka till statens kassa. Men det är väl så för socialisterna, och har alltid varit – alla ska inte ha det lika bra, alla ska ha det lika dåligt.

FI's bekämpningsmedel mot kriser inte så miljövänligt

Efter finanskrisen ogräsliknande övergrepp på världsekonomin blomstrar försöken att hitta botemedlet mot framtida ekonomiska kriser. I förhoppningen på att hitta Wall Street’s nya DDT verkar man ha glömt bort konsekvenserna av desamma – omgivningen blir vackrare till en början men förskjuter bara problemen till en annan dimension av samma verklighet, och tenderar till och med att förvärra situationen på sikt.

Finansinspektionens senaste rekommendation är att sänka belåningsgraden på fastigheter och lägenheter till 75 procent och låta låntagaren stå för resten av köpeskillingen. En stor del av problemet som låg till grund för finanskrisen var däremot ett överdimensionerat risktagande. Den som drabbas värst av FI’s planer, den nyexaminerade akademikern som fått fast anställning och inte hunnit spara ihop till en kontantinsats men har god återbetalningsförmåga, utgör ingen större risk för sin långivare.

Problemet med bristande återbetalningsförmåga kan inte kringgås med de nya reglerna, och tyvärr vore ett krav på 25 procent kontantinsats ett sätt att straffa unga, kreditvärdiga ungdomar. En stramare kalkyl eller en förhöjd kalkylränta vore nog ett bättre sätt att bekämpa finansvärldens riktiga skalbaggar.

Jag vill vara ledig...

“jag vill bara leva på en grön kvist
bara leva mitt liv med en skön twist
dekadenta fester när jag tänker efter
vill jag bara vara på konstant semester”

Det är visserligen en av verserna i Mange Schimdt’s imponerande humoristiska låt ”ledig”, men det skulle lika gärna kunna vara en sanningsenlig liten vers direkt kopierad från miljöpartiets valmanifest.

Peter Eriksson gästade nyligen SvD’s korseld där han föga förvånande fick frågan av Sanna Rayman om det var lämpligt att en tillväxtfientlig politiker intog näringsministerposten. Peter Eriksson svarade då att det inte nödvändigtvis var frågan om att vara för eller emot tillväxt som var relevant för jobbet, utan att det var innehållet som var det viktiga. Innehållet är mycket riktigt det viktiga, men är utgångspunkten tillväxt eller icke tillväxt, finns anledning att tro att innehållet kommer att se olika ut. Vad ska betala för den välfärd och de klimatförbättringar som miljöpartiet begär om tillväxt inte är ett alternativ? Man kan undra om Peter Eriksson resonerar likadant även när det gäller övrig politik, att det inte är av betydelse om det bör finnas fler eller färre jobb i Sverige – det är ju innehållet som räknas?