Att överleva på savannen

Ett blankt A4-ark och en blyertspenna. Ett kalt rum, en stol, ett bord. Dagens uppgift är att rita en flodhäst. Hur ser en flodhäst ut? Hur får jag till exteriören, hur många tår har en flodhäst? Var ska jag lägga skuggorna, har det betydelse vilken bakgrund jag ritar, på vilka detaljer ska jag lägga fokus? Var börjar jag?

Som ung student i förhållande till arbetslivet kan jag ibland uppleva att det är den här känslan som infinner sig vid tanken på arbetsmarknaden. De flesta har en ungefärlig bild av hur en flodhäst ser ut, precis som de flesta har en föreställning om arbetsmarknaden. Men precis som en moderat politik förespråkar behövs en tydligare koppling mellan arbetsmarknad och utbildning.

En ny strategi från regeringen är bland annat att införa praktikplatser på statliga verk och myndigheter. P J Anders Linder riktar viss kritik mot detta i ett kortare inlägg i SvD. Han menar att detta är något som endast fungerar i teorin och inte skapar några nya jobb. Att det inte skapar några nya jobb håller jag med om. Däremot tror jag att det kan förstärka länken mellan arbetstagare och arbetsgivare genom en ökad kunskap och förståelse för arbetsmarknadens former. Att ha en praktisk bakgrund som arbetssökande, att ha sett en flodhäst åtminstone på avstånd någon gång gör det betydligt enklare att fästa bilden på papper. Dessutom inger det ett större förtroende för arbetsgivaren att den arbetssökande faktiskt har en viss uppfattning om verkligheten. För vem tror att du klarar dig på savannen om du inte ens kan skissa en flodhäst?

Nyfiken i en strut

Under gårdagens sociala övningar på Uppsalas Nationsväsende blev jag positivt överraskad att så många följer min blogg, jättekul att höra! Det fick mig också att reflektera över några visdomsord som jag för en tid sedan fick höra av en väletablerad legend i reklambranschen. Han sa:

”Lita alltid på människors nyfikenhet”

Kort och koncist, men ändå ett uttryck som jag tycker täcker in en stor del av en sund människosyn. Inte bara ur ett moraliskt perspektiv, utan även samhälleligt. Människor är fantastiska varelser som med sin nyfikenhet drivs till att uppnå lysande verk. Med detta i åtanke förefaller det högst naturligt att även betrakta vårt släkte som högst företagsamt. Den här nyfikenheten och viljan att utvecklas kommer att kunna skapa otaliga jobb i framtiden, om den bara får chansen. Som jag bloggade om för några dagar sedan finns det därför ett högt värde i att underlätta för dessa nyfikna idékläckare genom ett förenklat regelverk för företagare.

Per Skedinger skriver idag ett intressant inlägg i SvD om konsekvenserna av regleringen på arbetsmarknaden. Det säger en hel del om vilka outforskade möjligheter det finns för att förbättra förutsättningarna för unga på tröskeln till arbetslivet. Läs mer om det här.

Vill vi råda bot på ungdomsarbetslösheten? I så fall är det hög tid att vi börjar lita på människan och hennes drift att kunna skapa nya jobb. Lita på nyfikenheten, underlätta för anställning och främja företagsamheten.

En despot som förebild för Sveriges mångkultur?

Ilmar Reepalu har under det senaste dygnet fått mediavärlden att utbryta i en sorts nationell debattstorm. Hans syn på Malmös judar är fullkomligt rättsstridig. Reepalu själv tycker att debatten tagit en vändning som mer liknar en kampanj fylld av personangrepp med ambitionen att få honom avsatt. Jag vet inte om man kan kalla det personangrepp när det rör som om uttalanden i pressen som senare tas upp till diskussion. Är det inte det vi kallar just debatt?

Malmös mångkultur skulle kunna utgöra en källa till ett spirande samhälle där individer lever sida vid sida i fred med varandra. Med det sagt betyder det inte att detta är någon lätt uppgift. Tvärtom kan det vara ett av de svåraste uppdragen för en kommunalpolitiker. Människor som kommit till Sverige med olika bakgrund bär ofta på en berättelse som är förankrad långt bak i tiden, en berättelse som vi nordbor ofta saknar. Den kan ofta bestå av förtryck och misär och är något som är djupt rotad hos den enskilde. Just därför är det av yttersta vikt, kanske framförallt i Malmö, att politikerna sätter ramarna för vilket samhälle vi strävar efter. Demokrati och tolerans är några av våra grundideal. Genom dessa ska vi förmedla alla människors lika värde. Vi ska inte som Reepalu förbise en folkgrupp med en av de mest fasansfulla berättelserna och låtsas som att det regnar. Vilket budskap förmedlar det? I ett Sverige sett som ett internationellt föregångsland kan vi därför helt enkelt inte ha personer som Reepalu som strider mot politikers främsta uppgift.

Släpp inte taget om mig när det blåser

För några veckor sedan anordnade studentföreningen Uppsalaekonomerna Sveriges största arbetsmarknadsmässa, de så kallade kontaktdagarna. Väldigt tidigt under mässan upplevde jag att inte för någonting i världen skulle jag vilja stå utanför den gemenskap som här florerade. Drivna kvinnor och män utbytte idéer, inspiration och inte minst sociala belåtenheter. Informella band knöts genom humor och livsberättelser, såväl som professionella kontakter genom kritiska analyser och strävan mot att uppnå mål och visioner.

Att få ha en arbetsplats där dessa inslag avspeglas kändes viktigare än någonsin när jag gick ut från universitetet. Att känna sig sedd och behövd. Att ha kollegor att ventilera helgens händelser med ackompanjerat av ett gott skratt, eller stöd och omtanke om det hellre är det som behövs. Jag upplever att det är i sådana sammanhang som jag växer som människa, inte bara professionellt utan också socialt. Att vara en del i en gemenskap får mig att må bra. Jag upplever en sund livsrytm.

I ett samhälle där jag vid sjukdom inte får bästa möjliga hjälp att ta mig tillbaka till mitt arbete känns därför oacceptabelt. Här har staten en viktig roll. Inte genom att bistå med bidrag och släppa taget om mig som individ. Att bli inmålad i ett hörn och försatt i utanförskap genom att bli utelämnad till ensamhet på obestämd tid kan inte vara ett alternativ. Rehabilitering, omprövning, alternativa arbetsuppgifter och stöd är åtgärder som jag skulle vilja bli erbjuden. Tryggheten för mig ligger därför i att tro på en moderat politik. En politik som gör mesta möjliga för att föra mig tillbaka till min sunda livsrytm om den tappar takten, att fånga upp mig som individ och inte släppa taget när min förmåga sviktar.

Jag fortsatte min promenad från universitetet i gnistrande snö och solsken. Att ha ett arbete kändes mer beydelsefullt än aldrig förr. Att rösta moderat kändes viktigare än någonsin.

Vetenskapen framförallt

Oavsett hur mycket nationalekonomi man har studerat i sitt liv, så känner de flesta till att den mest grundläggande modellen för hur en marknad ter sig består av två faktorer – utbud och efterfrågan. Ett bra exempel på hur detta fungerar är bland annat arbetsmarknaden, där arbetsgivaren står för efterfrågan och arbetstagaren står för utbudet. Vitalitet och variation av jobbtillfällen blandat med en växande produktdiversifiering skapas av att båda parter får bästa förutsättningar för att utbjuda sina tjänster. Detta i sig har ett normativt värde eftersom alla parter får chans att bygga sin egen största möjliga frihet. Om utbud och efterfrågan ökar på samma gång borde det rimligtvis betyda att fler får jobb och samhället blomstrar. I verkligheten åstadkoms detta genom att till exempel sänka arbetsgivaravgifterna för företagare (öka efterfrågan) och sänka skatterna för inkomsttagare (öka utbudet). Detta har sedan länge varit en grundpelare i moderaternas politik. Så varför tror vi på det här förutom att det finns ett egenvärde i individens rätt att förverkliga sig själv? Fredrik Reinfeldt skulle möjligen ha uttryckt det:

"Jo, av den enkla anledningen att jag tror på forskning".

För just detta fenomen har en stark förankring i nationalekonomisk forskning. Såhär fungerar arbetsmarknaden i praktiken.

Per Gudmundson skriver idag i SvD om hur Olof Palme beskrivit socialdemokratisk politik som ”att vilja”. Vad gör S då för arbetsmarknadspolitiken? De höjer skatterna och påför arbetsgivare en komplex uppsättning av regler och avgifter. Vilja men inte kunna?

Ska vi tro på ett gäng viljestarka men handlingssvaga och numera kommunistinspirerade vänsteranhängare? Eller ska vi tro på forskning?

Frihet eller avhållsamhet?

Nyligen anordnade en vän till mig en skidresa till Åre för ett gäng Uppsalastudenter. Han berättade att alla medresenärer innan avfärd fick varsin goodie-bag innehållande en mängd bra-att-ha-saker, bland annat varsin kondom. En tid efter resan kommer ett klagomål in till Uppsala studentkår från en av studenterna som upplevt att hon blivit kränkt av att det låg en kondom i påsen då hon själv förespråkade avhållsamhet av religiösa skäl. Uppsala studentkår ger vika för elevens klagomål och ger henne rätt i den mening att hon inte ska behöva känna sig kränkt. Det kan tyckas rimligt, men här finns framförallt tre problem.

Det första är att inget som finns i en goodie-bag medför något slags obligatorium på användning. I den mån skulle den som inte använder handkräm likväl kunna gå till kåren och hävda att denne känner sig kränkt om den ligger en tub Fenuril i påsen.

Det andra är att Uppsala Studentkår indirekt inte ställer sig bakom vikten av att skydda sig vid sexuellt umgänge, något som är avsevärt problematiskt.

Det tredje och viktigaste här är att Uppsala Studentkår gör ett ställningstagande som anspelar på att människor inte har rätt till sin religiösa eller sexuella frihet. Rätt till religion är lika viktigt som rätt från religion, och i ett så pass sekulariserat land som Sverige är det vansinnigt att ett av de största universiteten inte står upp för dessa friheter. På samma sätt är sexuell frihet en självklarhet, åtminstone för mig. Här har vi moderater ett ansvar att se till att alla grundläggande friheter alltid går före alla andra förbehåll som andra kan tänkas vilja ålägga oss. Vill du vara med och bygga ett samhälle som alltid står upp för dessa friheter så vet du att du också bör rösta moderat.

Dags att öppna garageportarna

SvD rapporterar idag om den bestående ojämlikheten i svenska bolagsstyrelser. En tydlig trend är att banksektorn har den mest jämlika representationen, medan traditionellt sett mansdominerande företag som Scania har en väldigt låg representation av kvinnor. Hur kommer sig detta? Kan det möjligen finnas något samband mellan Scanias tydligt mansdominerade industrigymnasium och den likaså mansdominerade ledningen? Sett till andra program på gymnasiet som till exempel ekonomutbildningar så är spridningen av män och kvinnor något större, och det verkar också föranleda en större spridning på arbetsmarknaden, i SvD:s exempel skulle detta vara banksektorn. Verkligheten verkar antyda att det finns en koppling mellan unga människors anslutning till nätverk och deras framtida möjlighet till karriär. Att därför stödja kvinnor i ett tidigt skede genom att till exempel förmedla rätt kontakter borde ha större genomslag för att komma till rätta med jämställdhetsproblematiken. Dels i ett långsiktigt perspektiv eftersom det kan ändra sociala strukturer, dels för att bevara individens värde framför en forcerad kvoteringshets. Vill vi ha kvinnor i Scanias bolagsstyrelser bör vi därför introducera en naturlig kontakt däremellan i ett tidigt stadium, inte när det gått så långt att vi måste tvinga in kvinnor i lastbilsdepån.

Ett litet stort land i en stor liten värld

Idag presenterar utrikesminister Carl Bildt regeringens utrikesdeklaration. Han inleder med att presentera Sveriges roll i EU vad beträffar säkerhetspolitiken och understryker vikten av solidaritet inom unionen. Han berör också nödvändigheten av internationella organ som en kanal för Sveriges utrikespolitik, något som är pragmatiskt riktigt för att Sverige ska kunna få en reell internationell påverkan.

Socialdemokraternas utrikespolitiska talesperson Urban Ahlin benämner utrikesministers presentation som orkeslös och utan visioner. Oppositionen kritiserar också regeringen för att inte presentera en exakt politik i alla enskilda avseenden, exempelvis för Västsahara. Återigen finns det dock en större mening i att presentera en grund för Sverige att stå på snarare än en exakt utstakning av enskilda göromål. Den diskussionen passar bättre vid en pragmatisk ventilering i Bryssel.

Efter kritik från samtliga oppositionspartier tar Bildt åter till orda men för ingen vidare argumentation kring varför regeringen prioriterar enligt plan, utan bemöter oppositionen genom att flytta diskussionen in i ljuset av ideologisk karaktär. Att höra Bildt kritisera oppositionen för dess kommunismprägel är i det här fallet tämligen ointressant. En väl förd argumentation kring regeringens ståndpunkter angående utrikespolitiken skulle inge större förtroende än denna nu urspårade debatt. Den borgerliga regeringen har förmågan att driva en kraftfull utrikespolitik, något som Bildt bör vidhålla snarare än varför oppositionen kramar Castro på kvällarna innan läggdags.